Har själv jobbat inom demensvården i många år och låt mig berätta, det är fullkomligt kaos. Det finns inga krav på någon personal, ingen insyn, ingen som bryr sig. Man anställer vem som helst och ersätter ordinarie personal med arbetstränande från mindre bemedlade länder. Det finns noll krav på svenskkunskaper, de få svenskar som jobbar kvar får jobba tredubblet så mycket då man får agera tolk åt boende, anhöriga, dokumentation osv. Där jag jobbar (Humana) så får boende urinvägsinfektion KONSTANT, så ofta att boendets doktor vägrar testa för det längre. Boende ramlar hela tiden och slår sig, men ingen sjuksköterska/chef meddelar detta utan man håller det i det dolda. Dementa har tur om de får en dusch varannan vecka. Dessvärre så sköljer viss personal bara med lite vatten i 30 sekunder och kallar det en dusch. Maten kan inte kallas mat, det är helfabrikat som misshandlats, fullkomligt vedervärdigt och många dementa lever på smörgås om personal orkar bemödar sig.
Kan fortsätta ge exempel efter exempel, men man mår bara så dåligt av det, man är så tom och uppgiven. Vill skylla på dålig personal, men i grund och botten är det svenska företag som orsakar detta. Bakom varje lidande äldre så finns det någon som tjänar kosing på det. Dessvärre uppmuntrar även regeringen detta, man slussar in så många analfabeter man bara kan.. och ja, jag har jobbat med många som inte kan läsa/skriva bättre än en 3-åring.
Om ni själva är anhöriga så är min enda rekommendation att vara så jävlig som bara möjligt, den som skriker högst får mest, de utan anhöriga får ligga i sina sängar dygnet runt. Det är den sorgliga verkligheten och det kommer bara bli sämre. Undersköterskautbildningen har HALVERATS, man har tagit bort alla kärnämnen som medicin och vård&omsorg och ersatt det med SFI och samhällskunskap..
Om någon kan ge mig hopp så snälla.
Hei Alle sammen,
Jeg skriver her fordi jeg er meget sliten og ser ingen utveier ut av situasjonen min.
Jeg har vært arbeidsledig en stund gjennom korona. Har i utgangspunktet lang utdanning men har hatt problemer med å bli ansatt. I starten av arbeidsledigheten min, ble jeg kalt inn til intervju en del men ble aldri valgt til stillinger. Det er nok på grunn av at det var mange som søkte jobb på det tidspunktet. I tillegg fant jeg ut at min siste sjef hadde oppgitt en dårlig referanse/hadde dårlige ting å si om mine jobbprestasjoner. Det fant jeg ut av 6 måneder seinere med jobbsøking.
Jeg har vært i kontakt med flere veiledere via NAV. Det har ødelagt meg å stresse med økonomi og diverse. Jeg har så vidt hatt råd til å bo noen plasser.
Hver gang jeg kommer i kontakt med en veileder, har et møte eller må snakke med dem, blir jeg utmattet og deprimert. Jeg går og legger meg ned i senga og får selvmordstanker. Det frister litt å takke nei til økonomisk hjelp fra dem, men det er vel ingen andre jeg kan søke om hjelp fra. Jeg tror at en av grunnene til at jeg blir så deprimert av å snakke med dem, er måten de snakker til meg på. De får meg til å føle at jeg ikke er verdt noe.
Jeg blir også kastet ut av boligen min pga en "misforståelse" til hva jeg kan krav på. Nav mener at boligen min er for dyr. Til tross for at de informerte meg om at det var i orden til å begynne med og før jeg signerte kontrakten. Jeg kjenner at jeg ikke order en gang å reise meg opp, pakke eller gjøre noen ting. Jeg kommer meg sjeldent ut av senga.
Jeg søker jobber fortsatt men jeg hører sjeldent noe tilbake nå. Det er utrolig deprimerende. Jeg ser ingen håp for fremtiden min.
Ja, jeg har snakket med min fastlege. Jeg står på venteliste til psykolog og det kan ta flere måneder å komme seg dit. Jeg har også snakket med NAV kontaktssenteret og de er veldig hyggelige. De mente at jeg burde sende en klage og det har jeg gjort noe. Men det går vanvittig mye tid og energi til slikt.
Når det er helg, får jeg litt fred for da er det ingen telefoner å ta eller ting jeg må gjøre. Jeg gruer meg alltid til mandager og ukedagene, for det er der jeg begynner å få selvmordstanker av å prate med dem eller stresse med økonomi, jobbsøking og diverse.
Er det noen ting jeg kan gjøre egentlig for å få jobb nå? Eller er det for seint for meg? (Referansene mine har blitt ringt så ofte, og de er fra gamle stillinger). Jeg vil bare ikke snakke med NAV mere. Men jeg er avhengig av å få spist og betalt reg
... keep reading on reddit ➡
Är norrbagge, och nu är jag sur. Arg även.
3 Dagar har jag gått med den värsta tänkbara tand infektion du kan föreställa dig, jag kan inte äta, jag kan inte dricka, jag kan även inte svälja utan att skrika av smärta.
Har aldrig haft arghetsproblem hela mitt liv, 5 minuter sen så slängde jag 2 fina tallrikar in i väggen.
Det började i Fredags, värsta smärtan du kan tänka dig, kan röra tungan vid tanden och det är stor smärta. Jag gick till en bättre tandläkare (tandhälsan) och dom såg på röntgen att min tand är infekterat vid roten, och han gav mig stärka penicilin tabletter och nåt treo grej för att motverka smärta.
Men det blev bara värre, lördags ringde jag 1177 och frågade vad jag gör, dom bad mig köra direkt till sjukhuset då smärtan har brett sig ner i halsen och kring öronen.
När jag väl var på sjukhuset, så fick jag veta att dom hade sagd fel på 1177, och hon sagde du måste kontakta ett annat sjukhus, för här får du vänta hela dagen och du kommer sannerligen att få covid.
Jag fick ett nummer att kontakta, och där lagde dom på röret hela dagen, helt omöjligt att komma i kontakt.
Min tandläkare har ingen backup jag kan använda om helgen, och jag har ringd 1177 och det finns intet att göra, bara om jag inte längre kan andas (ja dom sade det!).
Gjorde en fin lax middag idag, då jag hade lite kallt omslag kring käken och fick det intryck att det hjälp så pass mycket att jag kunde leva med smärtan, men näh. Jag kan knappas öppna munnen, och det blev 1 bit tills jag låg där och skrek av smärta.
Hur fan får man hjälp i detta landet?
Jeg føler meg så ensom. Føler meg ikke akseptert noen plass. Jeg har stor familie men alle er dømmende, religiøse, hasj avhengige og deprimerte. Altså ingen normale og sunne mennesker jeg kan belage meg på.
Jeg kommer fra en familie der alle er religiøse, og det er ikke akseptert å være vantro. Det er stor aksept i at menn skal kontrollere damene/søskene og de kan få oppføre seg akkurat som de vil. De slår, er voldelige og dersom søster eller kone står opp for seg selv er de «gale» eller «horer».
Jeg står opp i en vanskelig familiesituasjon der jeg blir hatet på om jeg står opp for meg selv/mennesker. Det er ikke godtatt å være homo, det er ikke godtatt å ha venner som er homo, det er ikke lov å kle seg slik og slik, det er ikke lov å oppføre seg sånn og sånn dersom man er kvinne. Jeg er forresten kvinne 24 år.
Jeg merker at jeg blir slemmere, surere og mer irritabel jo mer jeg omgåes med slike mennesker. Jeg er ikke slem innerst inn, men slike får frem det verste i meg.
Jeg føler meg så alene.
Føler lidt når jeg går gennem den danske nyhedstrøm at det er ufattelig lidt der står om den russiske fremfærd?
Savner lidt perspektiver og analyser på hvad det er der sker.
Jeg ved at der har været andre ting der har fyldt så som Inger Støjberg og Omikron
Har jag missat något, eller har de ställt in Ivanhoe idag? Vafan är detta för något? Vilket halvdassigt program är det meningen att folk ska va bakis till idag?
Jag vill ha must hela året. Är det bara jag?
